Jag kan äntligen säga att jag känner. För första gången på flera år. Det är en underbar känsla och den är mer än välkommen, men jag är inte riktigt säker på vad det egentligen är som försigår. Det är så nytt och okänt, för det har gått så lång tid sen sist. I flera år har jag gått omkring och egentligen aldrig känt efter, jag har inte velat eller haft lust. Ibland har jag varit rädd. Men inte nu, inte längre. Bit för bit kryper det sig på, och jag har ingenting emot det. Jag är inte lika rädd längre. Jag börjar nog mjukna. I love it.