Hej bloggen. Det pågår så mycket just nu att jag blir trött i både huvud, kropp och hjärta. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Orden som sagts verkar inte längre ha någon betydelse och jag känner mig maktlös i det spel som pågår. Jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär svårt. Så här komplicerat. Att jag skulle bli så matt att min lust bara flyger ut genom fönstret.

Orden sårar. Men jag är varken respektlös eller kallhjärtad så jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd. Även fast det känns meningslöst  för det för mig ingenvart i livet och det känns jobbigt. Och smärtsamt. Jag vet hädanefter hur jag ska göra. Och det är okej. Man lär sig av allt. Men jag tycker det är tråkigt att allt blivit sån himla kalabalik. Sånt kaos.

Jag vill inte tjafsa om något. Men jag känner att allt jag kämpat för faller i spillror bit för bit. Men det är ingen som kan se det ur min synvinkel. Jag ställer mer än gärna upp för människor! Särskilt mina fina vänner. Men oavsett vad jag gör så får jag ingenting tillbaka. Det kanske från utsidan ser ut som att det inte är meningen att man ska vinna något på det. Men ingen förstår vad det handlar om. Och det gör mig så fruktansvärt frustrerad.

Jag är inte respektlös eller kallhjärtad. Jag accepterar situationen som den är, det är allt jag kan göra. Och jag tackar de underbara vänner jag har som uppmuntrar mig och ger mig beröm och säger att jag är duktig. Det värmer något så otroligt. Men från de som jag faktiskt gjort något för, där hör jag knappt någonting. Aldrig.

Det gör bara ont.