För de som inte vet, så bor de flesta av mina allra närmaste vänner i andra delar av världen. Den närmaste bor och kommer från Japan. Andra kommer från Frankrike, Schweiz, Spanien och Turkiet. Men alla dessa människor träffade jag under sommaren 2008 då jag bodde i Los Angeles, vilket var det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det går lång tid innan man ses igen. Alldeles för lång tid. Avstånden är så långa att det blir för svårt. Att träffa någon i Europa är möjligtvis lättare än att träffa de som bor på andra sidan jorden. Men även det är svårare än vad det låter. De tre som står mig närmast om hjärtat har jag träffat igen efter LA. Inte mycket och inte ofta, men vi har setts och hörts. Sammansvärjat på andra platser, Los Angeles, Brasilien, Schweiz.

De är min flykt tillbaka till lyckan, tillbaka till äventyren och glädjen. När jag våren 2009 höll på att gå under, drog jag till Schweiz och träffade mina två närmaste tjejkompisar. Och när jag hösten 2009 inte orkade med pressen drog jag till Brasilien med en av dom. Det bästa är att de finns alltid där, och alltid nära i tanken. Det är vänskap, och kärlek.

Men ibland känns avståndet så fruktansvärt långt. Och när jag saknar, saknar jag tiden i LA med de bästa människor jag någonsin mött. Det syns inte, men det finns, bandet mellan oss. Och LA kommer alltid att vara vårt!