Mina tankar går idag ut till Japan och alla de människor som befinner sig där. Till anhöriga som är utom sig av oro. Jag vet hur det känns att sitta på andra sidan och inte veta någonting. Att inte komma fram på telefonen. Sitta i totalt mörker i flera dagar tills allt lugnat ner sig och man äntligen kan få några livstecken. Jag fick uppleva det under tsunamin i Indiska Oceanen 2004 också, men det är ännu värre nu.

Känslorna stormar som aldrig förr. Ibland är det helt lugnt, nästan som likgiltigt, som om ingenting har hänt. Ibland väller tårarna fram av oro och förtvivlan. Jag blir arg på nyheterna som alla pratar om Hawaii som om det var viktigast av allt. Varför ska USA alltid vara viktigast? Jag vill veta vad som händer i Japan. Följer allting live, och allt har den senaste timmen uteslutet handlat om Hawaii, med undantag för en enda bild; "här är det värst" och bara Japan är rödmarkerat. Hela Japan. Vad fan..

Jag försöker hitta orken att resa mig ur sängen. Den vägrar infinna sig. Lycka till till alla där ute! Mina tankar är med er så gott det går.