Nu har min schweiziska vän lämnat Stockholm efter ett par extremt intensiva dagar. Det har gått så himla fort! Vi har varit runt hela stan, Stockholm Street Festival, Gröna Lund, Skansen, Gamla Stan, Monteliusvägen. Vi har varit ute med båten på skärgården och grillat på en klippa och druckit vin vid Strömma kanal. Vi har varit ute och partajat, sjungit snapsvisor, spelat kubb och ölspel. Vi har ätit sill, stuvade makaroner, renskav och kräftor. (Inte allt på samma gång då så klart!) Och tusentals andra saker. Det har varit ett par helt otroliga dagar, och det är sjukt att man kan uppskatta sin stad så mycket mer när man ser det ur andra ögon.

Det är tråkigt att hon nu har åkt hem igen och att jag är tillbaka på jobbet. Man vet aldrig när man ses igen. Men någon gång, där ute i världen, stöter vi säkert på varandra! Det brukar ju bli så :)

Kommer lägga upp bilder från de dagar hon var här under helgen, nu är det dags att åka till jobbet!

Jag kommer än en gång med en förklaring, en ursäkt, till varför min uppdatering är så dålig nu för tiden.. Min dator ger bara upp mer och mer, den vill gå i pension.. För tillfället har jag tyvärr inte råd att köpa en ny.. Bilden i föregående inlägg tog 20 minuter att förminska och ladda upp, och det beror inte på dålig internetuppkoppling eller liknande, det beror på att alla program hänger sig och går oerhört långsamt hela tiden.. Ominstalleringar och rensande hjälper inte ett dyft, det är nästan så det blir värre..

Jag tycker det är jättetråkigt för jag älskar egentligen att blogga, men det är liksom inte lika kul när ingenting fungerar eller man måste lägga ner typ en halvtimme för att kunna ladda upp en enda bild.. Jag vill ju inte bara ladda upp bilder jag redan visat er, vill visa er nya saker! Det förstör liksom lusten.. Men jag gör mitt bästa, och mitt i allt kaos med konstant jobb och hektiskt schema försöker jag blogga när jag har tiden att bråka med datorn min..

Älskar er som stannar kvar här trots allt! Det betyder så oerhört mycket! Puss på er!

Vissa människor ger mig ny energi och livsglädje. Precis som vårens ljus och värme. De håller glöden inom mig levande. Det är möjligt att jag inom en snar framtid brinner igen. Och visst skulle det vara fantastiskt? :)

Satan i gatan så jag saknar USA ibland. Bästa tiden i mitt liv, bästa människorna jag någonsin mött. Vi är spridda över hela världen men bandet mellan oss är starkare än något annat. Jag känner så mycket kärlek gentemot dessa människor att det är helt otroligt!

Jag önskar att jag kunde hyra en bil med Matt och åka ner till Orange County när jag vill. Jag önskar att jag kunde ligga vid poolen med Lusi och ta knäppa bilder när jag vill. Och jag önskar att jag varje kväll kunde få sitta med Joanna på balkongen och lyssna på musik och skratta åt livet. Kärlek!

Mina tankar går idag ut till Japan och alla de människor som befinner sig där. Till anhöriga som är utom sig av oro. Jag vet hur det känns att sitta på andra sidan och inte veta någonting. Att inte komma fram på telefonen. Sitta i totalt mörker i flera dagar tills allt lugnat ner sig och man äntligen kan få några livstecken. Jag fick uppleva det under tsunamin i Indiska Oceanen 2004 också, men det är ännu värre nu.

Känslorna stormar som aldrig förr. Ibland är det helt lugnt, nästan som likgiltigt, som om ingenting har hänt. Ibland väller tårarna fram av oro och förtvivlan. Jag blir arg på nyheterna som alla pratar om Hawaii som om det var viktigast av allt. Varför ska USA alltid vara viktigast? Jag vill veta vad som händer i Japan. Följer allting live, och allt har den senaste timmen uteslutet handlat om Hawaii, med undantag för en enda bild; "här är det värst" och bara Japan är rödmarkerat. Hela Japan. Vad fan..

Jag försöker hitta orken att resa mig ur sängen. Den vägrar infinna sig. Lycka till till alla där ute! Mina tankar är med er så gott det går.

För de som inte vet, så bor de flesta av mina allra närmaste vänner i andra delar av världen. Den närmaste bor och kommer från Japan. Andra kommer från Frankrike, Schweiz, Spanien och Turkiet. Men alla dessa människor träffade jag under sommaren 2008 då jag bodde i Los Angeles, vilket var det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv.

Det går lång tid innan man ses igen. Alldeles för lång tid. Avstånden är så långa att det blir för svårt. Att träffa någon i Europa är möjligtvis lättare än att träffa de som bor på andra sidan jorden. Men även det är svårare än vad det låter. De tre som står mig närmast om hjärtat har jag träffat igen efter LA. Inte mycket och inte ofta, men vi har setts och hörts. Sammansvärjat på andra platser, Los Angeles, Brasilien, Schweiz.

De är min flykt tillbaka till lyckan, tillbaka till äventyren och glädjen. När jag våren 2009 höll på att gå under, drog jag till Schweiz och träffade mina två närmaste tjejkompisar. Och när jag hösten 2009 inte orkade med pressen drog jag till Brasilien med en av dom. Det bästa är att de finns alltid där, och alltid nära i tanken. Det är vänskap, och kärlek.

Men ibland känns avståndet så fruktansvärt långt. Och när jag saknar, saknar jag tiden i LA med de bästa människor jag någonsin mött. Det syns inte, men det finns, bandet mellan oss. Och LA kommer alltid att vara vårt!

Nu var det snart ett år sen igen. Ändå känns det som om tiden som går förbi i vår värld står still för när vi ses igen är det som om vi aldrig ens skiljts åt. Bandet mellan min bästa vän och jag är liksom ett band som aldrig slits. Inte ens lite. Vi ses aldrig och hörs knappt alls. Och så någon gång ibland, från ingenstans, ringer telefonen och i andra sidan är en vän som bara vill snacka lite, kolla läget, eller önska grattis på födelsedagen. Det gick två år innan vi sågs igen och det kändes som det bara gått en dag.

Men någonstans finns saknaden alltid där. Den där enkla principen att bara kunna sitta och lyssna på musik, snacka skit, hyra en bil och dra iväg på äventyr, göra allt tillsammans. Det går inte just nu, men det går ibland, och det är de dagarna man får ta vara på mest. Kärleken sitter för djupt för att glömmas bort!

Idag var jag tvungen att slänga mig in i bilen och ta farväl av en av de bästa vänner jag någonsin haft. Fy fan vad ont det gjorde att se dig igen efter så många år och veta att imorgon finns du inte mer. Det känns som om tårarna inte vill ta slut. Det bara slår till, sådär på sekunden, och så raserar allting om och om igen.

Tack för alla år du gav mig, för allt jag har lärt mig av dig. För din trygghet och din värme, din tröst och din vänskap. Jag är så otroligt stolt över dig och mina minnen kommer aldrig att dö. Och jag rörde dig för sista gången med fingrar av ömhet, hjärta av glas, kyssar av kärlek och en själ som skakar av rädsla. Mitt farväl var alldeles för kort och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det.

Stå stolt. Vila lugnt.

Mina minnen höll mig uppe varje dag.
Du är som att andas för.

Jag saknar att resa. Det var inte länge sedan jag var på en annan plats, i ett annat land, men det är ändå alldeles för länge för mig. Jag älskar att se nya ställen, uppleva nya saker, pröva ny mat, se andra kulturer, och att komma bort till någon annans verklighet. Jag har varit på platser långt hemifrån och jag ska till fler sådana. Men jag har inte tålamodet att vänta..

Efter en helt värdelös kväll i förtvivlan och ilska, känner jag numera bara kärlek. Jag tror jobbet kan vara bra ibland. Få vara för sig själv, få bara vara.

Kärlek till de fina vänner jag har, min familj (den bra sidan), de nya spännande människorna i mitt liv och till söta systeryster. Mest av allt till henne ♥

Jag kan äntligen säga att jag känner. För första gången på flera år. Det är en underbar känsla och den är mer än välkommen, men jag är inte riktigt säker på vad det egentligen är som försigår. Det är så nytt och okänt, för det har gått så lång tid sen sist. I flera år har jag gått omkring och egentligen aldrig känt efter, jag har inte velat eller haft lust. Ibland har jag varit rädd. Men inte nu, inte längre. Bit för bit kryper det sig på, och jag har ingenting emot det. Jag är inte lika rädd längre. Jag börjar nog mjukna. I love it.

Hej bloggen. Det pågår så mycket just nu att jag blir trött i både huvud, kropp och hjärta. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Orden som sagts verkar inte längre ha någon betydelse och jag känner mig maktlös i det spel som pågår. Jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär svårt. Så här komplicerat. Att jag skulle bli så matt att min lust bara flyger ut genom fönstret.

Orden sårar. Men jag är varken respektlös eller kallhjärtad så jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd. Även fast det känns meningslöst  för det för mig ingenvart i livet och det känns jobbigt. Och smärtsamt. Jag vet hädanefter hur jag ska göra. Och det är okej. Man lär sig av allt. Men jag tycker det är tråkigt att allt blivit sån himla kalabalik. Sånt kaos.

Jag vill inte tjafsa om något. Men jag känner att allt jag kämpat för faller i spillror bit för bit. Men det är ingen som kan se det ur min synvinkel. Jag ställer mer än gärna upp för människor! Särskilt mina fina vänner. Men oavsett vad jag gör så får jag ingenting tillbaka. Det kanske från utsidan ser ut som att det inte är meningen att man ska vinna något på det. Men ingen förstår vad det handlar om. Och det gör mig så fruktansvärt frustrerad.

Jag är inte respektlös eller kallhjärtad. Jag accepterar situationen som den är, det är allt jag kan göra. Och jag tackar de underbara vänner jag har som uppmuntrar mig och ger mig beröm och säger att jag är duktig. Det värmer något så otroligt. Men från de som jag faktiskt gjort något för, där hör jag knappt någonting. Aldrig.

Det gör bara ont.

Jag blir helt hög när jag hör Muse. Som om hela världen försvinner. Det är en sjuk känsla. Men ack så underbar. Jag menar, kolla bara in det här och förstå att jag har stått på den arenan, och sett det bandet, spela denna, och så många andra underbara låtar. Fantasisk musik, fantastiskt band. Världens bästa live-band utan tvekan om saken.

Jag dör.

Jag har så fruktansvärt mycket att tänka på. Så mycket saker att reda ut. Det känns hopplöst idag. Jag vill prata och skriva, men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga bra ord som beskriver det. Och jag känner mig likgiltig och nästan elak ibland men jag vill helst lägga mig ner, dra en djup suck, och bara somna om igen. Det känns bäst så. Som om allting skulle bli bättre om jag bara höll tyst och lät världen passera en liten stund utan att jag vet om det. Jag är inte en sån här person längre, men alla har vi våra dagar och idag är det min tur. Så är det. Men jag begraver mig i någonting annat istället, det gäller att fokusera. Fokus, det är det enda viktiga. Fokus.

I don't want half hearted love affairs. I need someone who really cares. Life is too short to play silly games and I've promised myself I won't do that again. It's got to be perfect and it's got to be worth it. Young hearts are foolish, they make such mistakes.

Ikväll har jag en sån där kväll så jag lyssnar på jazzinspirerad musik och funderar. Skulle vilja ha en frisk fläkt av förändring. Bara något litet, men som får mig att känna mig annorlunda. Det skulle vara mer än underbart. Jag vill.

Jag vill ut och resa! Jag vill vara med om fler livsförändrande ögonblick och nya platser. Nya upplevelser. Jag vill förändra mitt liv, min inställning, igen. Göra spontanresor till andra sidan jordklotet. Andas in luften i Brasilien. Skratta i Los Angeles. Leva livet i London. Och upptäcka nya länder och städer som jag kan längta tillbaka till. Passionen bara brinner.

Så sjukt bra. Så sjukt magiskt. Jag känner magin starkare nu efteråt och vill bara tillbaka, se en gång till, få trängas och skrika och hoppa och bli trampad på. Se det enorma publikhavet, känna hysterin, svetten och kärleken. Känna hur mäktigt det är.

För så jävla mäktigt var det. Att stå på en arena fylld med över 80 000 människor. Att trängas i ett publikhav med mer än 25 000 människor som är där för samma sak, för samma kärlek, för samma upplevelse, det är mäktigt. Fy fan alltså. Jag vill inget annat än att gå igen. Igen!